jusies

Det var söndag eftermiddag, och jag var på jobbet. Klockan var närmare 4 faktiskt. Mitt på dagen då man är som tröttast, drygast och längtar efter mamma som mest. Vi (jag) bestämde oss för att städa. Vilket i princip innebär att skrubba bort mönstret på tapeterna, om vi nu hade haft mönstrade tapeter alltså.

Jag ville få de mexikanska städerskorna att se ut somnedskräpare, detta skulle bli ett projekt i särklass.

Jag började alltså med toaletten, som på grund av alla sina besökare och brist på fönster utåt inte luktade som det bör göra då sommaren är här och blommorna sprider sin doft in i minsta vrå, förutom toaletten på vårat jobb alltså.

För att underlätta mitt arbete så använde jag universal-rengöring, vilket jag måste säga gjorde susen, tills en busschaufför gick på toaletten och jag var tillbaka på ruta ett.

När jag äntligen klarat av den svåraste och mycket möjligt den äckligaste biten kände jag en sten lätta från hjärtat, ungefär som när david dödade goliat kan jag tänka mig.

Jag gick vidare och dammade våra lampor, som sitter omänskligt högt upp! Jag använde mig av en trästol av den stabilare modellen och passar nu på att säga varsågod till er i väntsalen som fick sig en show, nu kallad "Kort tjej sträcker sig och dammar lampor med bakdelen mot publiken". Detta var nog den mest pinsammaste biten, inte för att jag vet om någon såg mig, men känslan av att någon när som helst kunde göra det, och prata om det utan att jag hörde eftersom jag inte hade hört genom två glasväggar.

Nu gick jag över till köket för att torka av allting, och sedan vidare till att torka golv, det är nu historien kommer till sin vändpunkt, tro det eller ej, den har faktiskt en sån.

När jag som sagt torkade golven, i köket närmare bestämt, såg jag något guldigt på golvet. Och som jag befarade, det var faktiskt en peng på golvet, en gulddpeng om jag ska vara exakt. Jag plockade upp den lite diskret, för att busschauffören som satt bakom mig inte skulle märka något och kräva en andel av den nyfunna skatten. Jag sprang sedan ut till kassarummet, där kollegan satt, och informerade henne, ganska högljutt, glatt och stolt över mitt fynd, och ja, det är ganska mycket pengar. Det räcker till en helt godkänd fika på jobbet, i form av läsk och en chokladboll. Jag bestämde mig dock för att spara guldpengen till ett bättre tillfälle eftersom jag precis ätit lunch och inte var speciellt fikasugen.

Nu har jag tappat bort guldpengen, och jag ångrar djupt att jag inte tog tillfället i akt att köpa mig en läsk och en chokladboll.

Slutsats : Spara aldrig pengar, någonsin. Det kommer resultera i ångest, och möjligen svält. Spendera dina pengar som om de sprutade ut ur näsan på dig.

Den såg ut ungefär såhär, så om någon hittar den vore jag evigt tacksam om ni gav tillbaka den.

Det går dock bra med en läsk och en chokladboll om ni hellre vill ge mig det.