jusies

Kanske inte det vanliga, som alla andra undrar när sådant här händer, hur du har det där uppe, eller hur du skulle se ut om du fanns kvar här.

Jag kanske undrar lite hur du skulle sett ut, men mest undrar jag nog över hela din historia. Ingen berättar allt, för alla vill nog glömma. Jag har nog tänkt på dig mycket för att mamma berättade lite mer om dig för ett par dagar sen. Historier som man aldrig har hört innan. Historierna förändrar ju ingenting, men det är kul att se mamma berätta dom, hon blir liksom glad. Andra historier är inte lika glada, det är dom som får en att undra hur du egentligen klarade av allt. Hur du tog dig igenom alla de där dagarna utan att visa något på utsidan. För det gjorde du inte, jag hade inte en aning.

Såhär i efterhand tror jag att många tycker att man kunde ha gjort mer, för dig. Men så kommer man på rätt så snart att du nog inte ville. Det var jättelängesen nu, men jag går ändå igenom historien om och om igen i mitt huvud. Varför fick jag aldrig komma och hälsa på dig, egentligen. Såhär i efterhand så vet jag att det inte var för att din lägenhet var stökig eller för att du var upptagen. Såhär i efterhand så vet jag att jag inte kunde ha gjort något för att hjälpa dig.

Det var flera år sedan nu, jag gick i högstadiet, men när allting hände så kände jag mig mer som om jag gick i förskolan igen. Det var jobbigt för alla. Det jobbigaste för mig var att se mamma gråta, nästan varje kväll. Jag vet att det låter själviskt, det jobbiga skulle ju vara att du försvann. Men såhär i efterhand så vet jag ju att du inte släppte in oss i ditt liv, jag kände knappt dig. Ändå har det tagit mig så hårt, all sorg och alla historier.

Jag kan definitivt säga att min syn på olika människor har förändrats, kanske är det bra, för det är ju såhär dom är.

Det skär i mig när jag hör historien om din pappa, fast att jag vet att jag aldrig skulle kunna tänka mig hur det är. Den där pappan är ju min morfar, biologiskt alltså. För vi har nog inte träffats på tio år. Vissa kanske säger att det är avståndet som gör det, men du har varit här och jag har varit där, flera flera gånger under dessa tio åren.

Ibland kan jag undra om det är mitt fel, att han och jag inte har någon kontakt alltså. Men sen så kommer jag på att det är hans val, att han har stött bort oss. Och kanske är det något bra, om man nu någonsin kan säga det om en släkting som inte vill ha med en att göra. Men det har nog fått mig att förstå lite, att alla människor är inte bra. Hur mycket man än vill tro det, att långt där nere så finns det något bra, och det kanske det gör, men jag tror att i vissa människor kommer det aldrig någonsin fram. En del av mig undrar hur man tänker när man gör något sånt här, mot sina barn och barnbarn. En del av mig bryr sig inte längre, det är nog den största delen också.

Såhär i efterhand så hade jag älskat att lära känna dig, för just nu kommer jag inte ens ihåg vilket år det hände.

Och såhär i efterhand så vet jag att du har det bra där du är, och att du förmodligen hade varit vacker om du varit här idag.